Staten, underrättelsetjänsterna och debatten om ”kontrollerad opposition”: fenomenet PKK och Abdullah Öcalan

Sedan 1800-talet är det känt att moderna stater inte agerar enbart med militär makt, utan samtidigt med social ingenjörskonst, psykologisk styrning och produktion av ”kontrollerad opposition”. Detta ämne diskuteras numera ingående inom statsvetenskapen, underrättelsehistorien och kolonialismforskningen. I synnerhet när det brittiska imperiets metoder undersöks — från Indien till Karibien, från Mellanöstern till Afrika — framgår det att stater ibland, snarare än direkt förtryck, försöker frambringa aktörer som styrs inifrån. För de imperiala systemen är det största hotet nationella ledarskap vars historiska minne är starkt, vars samhälleliga legitimitet är hög och som har förmåga till självständigt tänkande. Däremot betraktas rörelser som styrs, som är psykologiskt brutna, som ideologiskt är bundna till yttre centrum eller som på olika nivåer har knutit förbindelser med statens mekanismer, som ”styrda” rörelser.

I detta sammanhang har även den kurdiska frågan framträtt inte bara som en etnisk, kulturell eller regional fråga, utan samtidigt som ett komplext fält som kan läsas inom ramen för ”statens förnuft”, underrättelsestrategierna och hanteringen av kontrollerad kris. När Republiken Turkiets politik gentemot den kurdiska nationen undersöks från dess grundande och framåt, framgår det att inte bara metoder för militärt förtryck, utan samtidigt strategier som social omvandling, upplösning av identiteten, ledarskapsingenjörskonst och produktion av ett kontrollerat politiskt fält är i omlopp.

Under republikens tidiga period likviderades de ådror av traditionellt kurdiskt ledarskap som historiska gestalter som Şêx Seîd, Seyid Riza och Xalid Begê Cibrî representerade; stamstrukturerna splittrades; de religiösa och kulturella centrumen skingrades; det kurdiska språket avlägsnades från det offentliga rummet. Denna process var inte enbart ett fysiskt förtryck, den innebär samtidigt ett krossande av minnet av det kurdiska samhällets naturliga ledarskap. Ty inom den moderna nationalstatens logik var Ankaras grundläggande mål att hindra utvecklingen av ett självständigt kurdiskt politiskt medvetande.

Från 1960-talet och framåt påverkade de vänsterrörelser som steg i världen, de antiimperialistiska diskurserna och ungdomsorganisationerna även Turkiet. Också bland kurdiska ungdomar stärktes socialistiska och marxistiska tendenser. Men den anmärkningsvärda punkten i denna period var att den traditionella kurdiska nationella linjen långsamt trängdes tillbaka och att det i dess ställe trädde fram klasscentrerade, internationalistiska ideologiska strukturer under inflytande av Moskva- och Pekinglinjen. I stället för den kurdiska sakens historiska och nationella karaktär stärktes en uppfattning grundad på revolutionärt våld och ideologiskt kaderskap.

Just i denna process blev Abdullah Öcalans framträdande och bildandet av kretsen kring honom en av de mest omdebatterade rubrikerna i Turkiets politiska historia. Medan den officiella berättelsen hävdar att PKK är en helt självständig upprorsrörelse, gör olika politiska kretsar, vissa underrättelsecentrum, journalister och forskare gällande att olika strukturer inne i staten möjligen kan ha spelat en roll i rörelsens uppkomstprocess. I grunden för dessa påståenden ligger tanken att de säkerhetsnätverk som i Turkiet definieras som ”den djupa staten” och som verkar utanför de officiella institutionerna, tidigare har byggt upp manipulativa inflytanden över många organisationer.

I synnerhet när den politiska kaosmiljön i slutet av 1970-talet undersöks finns det viktiga akademiska arbeten som visar att höger–vänster-striden i Turkiet i viss utsträckning har manipulerats av säkerhetsbyråkratin. NATO:s Gladio-strukturer, debatten om kontragerillan och det kalla krigets antikommunistiska strategier visar att stater ibland, i stället för att helt utplåna radikala rörelser, föredrar att styra dem. Därför kan det vara en bristfällig läsning att se PKK:s uppkomst enbart som en spontan folkrörelse.

Abdullah Öcalans studieår i Ankara, hans förbindelser med politiska kretsar och i synnerhet det att hans rörelse fann utrymme att växa under perioder då många radikala strukturer krossades under hårt tryck, för sedan många år tillbaka med sig en rad frågetecken. Här handlar det inte bara om en enkel diskussion om ”agentskap”. Den viktigaste frågan är denna: Varför tillåter stater ibland tillväxten av rörelser som de inte helt kan kontrollera?

Svaret på denna fråga ligger dolt i säkerhetsstaternas krishanteringslogik. Ty en självständig nationell rörelse, fri från förmynderskap och byggd på det historiska minnet, är oförutsägbar för staten. Men strukturer som ideologiskt har fastnat i bestämda former, vars organiska band till samhället är svagt eller som ständigt har militariserats, är lättare att styra. Miljöer där våldet blir permanent tjänar staterna genom att legitimera en säkerhetspolitik av undantagskaraktär.

Efter statskuppen 1980, då många politiska strukturer i Turkiet krossades, har PKK:s förvandling på kort tid till en regional aktör diskuterats i många år. De grova kränkningar av mänskliga rättigheter som ägde rum i fängelset i Amed skapade en väldig vrede i det kurdiska samhället; PKK förvandlade denna vrede till en organiserad väpnad rörelse. Men samtidigt bidrog också statens hårda säkerhetspolitik till att PKK vann en samhällelig grund. På så vis förvandlades kriget till en kretsgång som ständigt återskapar sig själv.

Den anmärkningsvärda punkten här är denna: Republiken Turkiet har genom historien hårt förtryckt många av den kurdiska nationens nationella, intellektuella och självständiga strukturer; men PKK:s linje har med tiden hamnat i centrum av det kurdiska politiska fältet. Detta läge betraktas av många kurdiska intellektuella inte som en tillfällighet. Ty den historiska kurdiska nationella rörelsen hade snarare en pluralistisk struktur, bevarade jämvikten mellan stammarna, stödde sig på det kulturella minnet och hade lokal legitimitet. Men PKK utvecklade en centralistisk, ideologisk och monolitisk organisationsmodell.

En av de anmärkningsvärda sidorna hos denna modell är att den ibland hamnar i konflikt med det kurdiska samhällets traditionella sociala väv. Stamstrukturer, religiösa kretsar, självständiga kurdiska intellektuella och avvikande politiska tendenser har ofta blivit måltavlor för anklagelser om ”förräderi”, ”kollaboration” eller ”likvidationism”. På så vis har de alternativa ledarskapsfälten inom det kurdiska samhället krympt och uppfattningen om en monocentrisk rörelse stärkts.

Vissa forskare hävdar att stater just tycker om sådana strukturer. Ty monocentriska och överdrivet ideologiska organisationer försvagar samhällets naturliga pluralism. På så vis undertrycks de olika politiska alternativ som kan uppstå ur nationens inre dynamik. Även kontrollerade krigsmiljöer både stärker säkerhetsbyråkratin och tjänar till att hålla samhället ständigt kvar i en atmosfär av fruktan.

När 1990-talet i Turkiet undersöks framträder detta läge tydligt. Morden med okända gärningsmän, debatten om JÎTEM, tömningen av byarna och undantagstillståndsregimen traumatiserade å ena sidan det kurdiska samhället; å andra sidan blev PKK:s väpnade linje mer synlig. Ju mer kriget mellan staten och organisationen växte, desto mer krympte det demokratiska och självständiga kurdiska politiska fältet. På så vis lästes den kurdiska frågan enbart längs säkerhetsaxeln.

Gripandet av Abdullah Öcalan år 1999 genom en internationell operation fördjupade denna debatt ytterligare. Kenya-processen, de internationella underrättelsenätverkens roll och det nya politiska språk som därefter utvecklades på Îmralî har av många tolkats som en ”kontrollerad omvandling”. I synnerhet de diskurser Öcalan utvecklade efter sitt gripande — avlägsnandet från tanken på en självständig stat och hans nya paradigm som utgår från Turkiets territoriella integritet — har av vissa kretsar setts som förenliga med statens långsiktiga strategiska mål.

Den punkt man här bör ge akt på är att man måste hålla sig borta från konspiratoriska och begränsade angreppssätt. Ingen stor samhällelig rörelse kan förklaras enbart med ett underrättelseprojekt. Också PKK är en komplex rörelse där tusentals människor har deltagit, som har en tung samhällelig förankring och som har sina regionala och internationella dimensioner. Men detta faktum betyder inte att stater inte utvecklar strategier för manipulation, styrning eller kontrollerad kris gentemot rörelser.

När statsvetenskapens litteratur undersöks framgår det att stater ibland, i stället för att helt utplåna de strukturer de ser som hot, håller dem inom bestämda gränser och återskapar sin egen säkerhetsarkitektur. Detta läge gäller inte bara Turkiet. Från gerillarörelserna i Latinamerika till de radikala organisationerna i Mellanöstern har de komplexa förbindelserna mellan statlig underrättelsetjänst och väpnade rörelser undersökts i många exempel.

Den mest tragiska punkten när det gäller den kurdiska frågan är denna: Den kurdiska nationen har i hundra år ständigt suttit fast mellan två stora tryck. Å ena sidan det statens förnuft som driver förnekelsens och assimileringens politik, å andra sidan militariserade organisatoriska strukturer som ofta har förtryckt det kurdiska samhällets naturliga pluralism. Därför har fältet för självständigt kurdiskt tänkande, för fri intellektuell produktion och för en alternativ nationell politik ständigt krympt.

När man i dag ser tillbaka behåller denna fråga fortfarande sin betydelse: Om Republiken Turkiet verkligen hade velat likvidera PKK fullständigt, varför återskapades då ständigt den krigsmiljö som varade i årtionden? Varför förtrycktes ofta det kurdiska samhällets demokratiska, civila och självständiga linjer i stället för att stärkas? Varför förvandlades kriget till en mekanism som ständigt föder både säkerhetsbyråkratin inne i staten och den organisatoriska strukturen?

Det kan hända att de definitiva svaren på dessa frågor inte framträder helt på många år. Men de historiska erfarenheterna visar att stater ofta inte bara frambringar fiender; de skapar samtidigt kontrollerade hotfält för att legitimera sin egen existens. För säkerhetsstaterna är det permanenta kristillståndet ett av verktygen för att återskapa den politiska makten.

Också den kurdiska frågan är från denna synvinkel inte bara en kamp för en etnisk rättighet; den är samtidigt ett flerskiktat problem som är sammanvävt med den moderna statens säkerhetsparadigm, underrättelsemekanismerna och den sociala ingenjörskonstens strategier. Därför kan fenomenet Abdullah Öcalan och PKK inte förklaras enbart med romantiska revolutionära berättelser eller med statens officiella teser. Det behövs en djupare, kritisk och historisk läsning.

Den viktigaste frågan för den kurdiska nationens framtid är återuppbyggnaden av de fält för självständigt tänkande som förmår överskrida det förflutnas krigskretsgångar. Ty en nation kan bevara sin existens inte enbart med vapen, utan med tanken, med minnet, med den kulturella kontinuiteten och med den fria intellektuella produktionen. Samhällen som sitter fast inom staters, organisationers eller yttre makters monolitiska paradigmer står på lång sikt inför risken att förlora sin förmåga att bli historiskt subjekt.

Därför måste varje seriös analys av den kurdiska frågan undersöka inte bara de synliga krigen, utan samtidigt maktrelationerna bakom ridån, underrättelsestrategierna, det psykologiska krigets metoder och ledarskapsingenjörskonstens processer. Ty i den moderna tidsåldern förs krigen inte bara vid fronten; de förs i hjärnorna, i identiteterna och i det samhälleliga minnet.

← Alla krönikor