Den kurdiska nationalismens tysta sprickor och djupa källor

Debatterna om den kurdiska nationalismen återskapar sedan länge ett språk som rör sig på ytan och inte vågar gå på djupet.

Men det vi kallar nationalism ...

Det är en mångskiktad uppbyggnadsprocess som jäser i en nations värld av känslor och längtan, formas i dess kulturella minne och kristalliseras i dess politiska horisont.

Utan att dessa skikt förstås och knyts samman är det varken möjligt att begripa den kurdiska nationalismens förlopp eller att ge dess nutid mening. Hos kurderna har nationalismen oftast funnits till som en intuitiv ansamling, ett instinktivt försvar, ett fragmenterat minne; men de områden där den mött den moderna världens intellektuella arv har förblivit begränsade.

På känslornas och längtans plan bär den kurdiska nationalismen en stark inre energi, samlad inom sekler av trauman, migrationer, sorger och motstånd. Denna känsla är en av de djupaste motsvarigheterna till den ödesgemenskap som beskrivs i moderna nationsteorier. Men att denna intensiva känsla oftast inte har förvandlats till ett politiskt förnuft har lett till att den upprepar sig som en gnista som får elden att flamma men inte lyser upp vägen. Medresornas uråldriga minne och vänstertraditionernas moderna diskurs har hållit denna känsla vid liv; men de har varit otillräckliga för att förvandla den till en strategisk linje.

Den kurdiska nationalismens kulturella dimension erbjuder däremot en mer sammansatt och mer tragisk tavla. På en mark där ingen kanon har bildats, där det litterära och tankemässiga arvet har brutits och där språkets andning har trängts samman av förtryck, flödar den kulturella nationalismen som en mäktig flod; men likt ödet för en flod utan fåra svämmar den oftast över, försvinner, stiger på nytt — men kan inte institutionaliseras.

Mot en kulturvärld där den som inte läst Shakespeare inte räknas som engelsman står en talrik ”nationalistisk” massa som hört talas om Mem û Zîn men inte läst den. Detta är inte bara en brist på läsning, utan ett av de mest synliga tecknen på att det kulturella medvetandet inte har kunnat fördjupas. Att kanoniska texter förvandlas till symboler utan att förstås och tolkas upphäver kulturen som minnessystem och reducerar den till ett rituellt påminnande.

På det politiska planet följer den kurdiska nationalismen en linje som både har vidgats och splittrats. Det självständighetsperspektiv som spirade i Norr under perioden 1970–80 förvandlades till en strategisk rörlighet som öppnade sig mot de övriga delarna; denna inriktning kodades av staten som ett hot och intog en betydande plats bland orsakerna till ingripandet den 12 september.

Under denna period framträdde nationalismen som ett mål vid det politiska förnuftets horisont; men organisatoriska rivaliteter, maktkamper, yttre ingripanden och bristen på inre uppgörelse hindrade detta mål från att klarna.

Den kurdiska politiska nationalismen har i varje skede där den tagit ett steg för att växa blivit bräcklig på ett annat ställe; medan den vidgade sig krympte den samtidigt.

En av de faktorer som fördjupar denna splittrade tavla är den ytliga relation som den kurdiska intellektuella världen har upprättat med nationalismens teorier.

Att klaga över nationalismen utan att ha internaliserat nationsdebatterna mellan Hegel och Marx, Renans ”dagliga folkomröstning”, Gellners moderniseringsteori, Smiths etnosymbolism, Andersons föreställda gemenskaper och den horisont som Sartre, Fanon och Ben Bella öppnade om de koloniserade folken, är en grundlös klagan.

Detta stora tankearv har i den kurdiska intellektuella världen oftast cirkulerat enbart på namnnivå; begreppen har inte öppnats, metoderna inte tillägnats, slutsatserna inte förts in i debatten. Inte ens Beşikçis oerhörda arbete har ensamt räckt för att täcka detta teoretiska underskott.

Till och med ledarnas uttalanden framträder som en spegel av denna intellektuella brist. Abdullah Öcalans ord från 1993, ”Jag har ingen kärlek till kurderna”, har trots alla de ideologiska och politiska betydelser de rymmer inte skapat någon konkret debatt på det kurdiska intellektuella fältet. Ingen, inte ens Beşikçi, har på djupet ifrågasatt detta uttalandes teoretiska och praktiska konsekvenser. Men i nationella rörelser är ledarens ord inte bara ett yttrande, utan en strategisk styrning. Att det lämnats utan kritik är ett tecken på att det tankemässiga fältet förlorat sitt oberoende.

Ett av den kurdiska nationalismens inre sår är mordet på Dr. Şivan. Att en ledare som såg nationalismen som sitt grundfäste röjdes undan av dem som definierade sig själva som ”nationalister” är ett fall som räcker även för att lysa upp de mörka zonerna inom det kurdiska politiska förnuftet. Utan att sådana historiska brytningar konfronteras är det omöjligt att förstå nationalismens svagheter i dag.

När alla dessa fakta förs samman ...

Det framgår att den kurdiska nationalismens svaghet varken är ”enbart yttre förtryck” eller ”genomgående inre fel”. Nationalismen är ett fält där jorden, marknaden, språket, kulturen, historien, utbildningen, geografin, organiseringen och den politiska föreställningsförmågan verkar som en helhet.

Att inte ens upproret, motståndet och försvaret hos kurderna har kunnat definieras på en gemensam begreppslig grund visar att det nationella medvetandet fortfarande svänger inom en fragmenterad struktur. Medan kurderna i fråga om känsla och kultur bär en stark nationalistisk böjelse, vacklar politiken alltjämt när den ska förvandla denna energi till en strategisk linje.

Just här får orden ”djävulen sitter i detaljerna” sin verkliga innebörd: det som drar den kurdiska nationalismen tillbaka är inte de stora brytningarna, utan de små men ackumulerade brister som förblir osynliga.

För att kritisera nationalismen måste man först förstå den; både att förkasta den utan att förstå och att blunda för dess fel är en bekväm hållning.

Den kurdiska nationalismen är både skölden och det ofullbordade svärdet i den kurdiska nationens kamp för sin existens i den moderna världen. Debatten måste föras framåt inte med anklagelser utan med ifrågasättanden. Först då kan den kurdiska nationalismen laga sina egna tysta sprickor och göra sina egna djupa källor synliga.

Källa: Kürt Milliyetçiliğinin Sessiz Çatlakları ve Derin Kaynakları Üzerine - Hüsamettin Turan (https://www.rupelanu.org/kurt-milliyetciliginin-sessiz-catlaklari-ve-derin-kaynaklari-uzerine-1931yy.htm)

← Alla krönikor